Sonens inflamation i fotleden var ju DISKBRÅCK i ryggen????

Oj oj...tur att man har vänner som sjukgymnast! Hade man inte haft henne så hade jag inte stått på bena idag. Visst blir man påmint dagligen om denna smärtan men som tur är så vet jag hur jag kan lindra detta och leva vidare!

Nu har sonen min hamnat i samma sitts, fast han fick tidigt hjälp istället av min sjukgymnast! Jag kände igen symtomen , när han berättade om smärtan och visst stämde det ju. För min del är det ju nacken och kommer alltid att ha besvär där men jag har lärt mig att leva med det. Men jag hoppas att sonen som bara är 30 år ska slippa det helvetet! Nu är det mycket övningar för honom så att disken ska dra tillbaka igen till sin egen plats!

Det har varit ett helvete att se honom i dom smärtorna som nervsmärtorna ge, det finns ju ingen medicin som hjälper, det har jag egen erfarenhet för tiden som jag hade en plastpåse med olika mediciner som jag skulle ta för att läkarna visste inte vad jag hade för fel, men efter sjukgymnastens tjat så fick jag komma till magnetröntgen (efter 10 år och 4 operationer som inte hjälpte nåt) och där hittade man felet. Skönt att veta, vad det var, men inte skönt att veta att det inte gå att göra något åt, för att det har gått för långt. Visst försöker jag vara aktiv som min sjukgymnast tvingar mig till men det är inte lätt för dom smärtorna är hemska och nätterna är 2 timmar sömn och två timmar uppe och promenera, två timmar uppe igen osv, det är mitt liv! Men ändå gör man ett gott försök med allt och det känns inte bra att få erkänna att man inte klarar av allt! Samtidigt blir min aktivitet mindre för varje månad, för att jag klarar inte av allt längre. Verkligheten har kommit ikapp mig men det visste jag om också! Tyvärr! Man blir stelare och stelare och armarna funkar inte alltid som man vill, ansiktet vrids av smärtan och armen drar ihop sig till en knyt samtidigt. Tråkigt. Men så är det ju. Men levnadsviljan har jag kvar trots allt!

Tänk vad skönt det var när man på heltid kunde hålla på med hund...det kan jag inte längre, bara hjälpa till andra!