Tittar på min far och tänker tillbaka i tiden. För i tiden så gick han med raska steg framåt och hade tusen olika järn igång. Fast han har cancer, dålig hjärta (pacemaker), men han gav sig aldrig!!!! Viljan att ta sig framåt övervann allt.
Nu har jag honom och min mor här hos mig, opererat axel, brutna revben, han orkar knappt ta sig framåt, sover jätte ofta, har smärtor hela tiden och går framåt med kroppen lutandes och snett. Det känns hemskt att se honom så här. Men jag är evigt tacksam att jag orkade hämta mor och far hit efter en 90 mils resa till Jakobstad, träna en hel vecka, tävla med Nira, åka tag 80 mil, stanna hos dom några dagar och köra 80 mil hem efter mammas och pappas hämtning.
Att han inte orkar så mycket, det ser vi alla här hemma men ändå är vi så otroligt glada att ha mor och far hos oss. Glädjen i deras ögon går ju inte att beskriva. Hela stora ungdomsgänget har varit här och underhållit pappa med "paskahousu" spelet och det gör mig så glad. Jag måste erkänna att jag är evigt tacksam att ha så god kontakt med min far och mor och att jag aldrig behöver ha dåligt samvete att jag skulle ha glömt av dom. Visst ställde mitt gamla förhållande mycket problem mellan oss men som tur är så vaknade jag till slut och fattade att "mor och far hade rätt", synd bara att jag vaknade så sent. Idag älskar jag livet och ser framåt med stor glädje. Jag vet att jag har gjort rätt och jag mår så underbart gott med mina barn, vännerna, släkten övrigt samt mor och far.
Man vet ju aldrig när det är sista gången, och visst är jag rädd varje dag! Jag har dåligt samvete att inte ha tid att umgås med mina vännernä men dom förstå mig, att jag ägnar all tid åt mor och far medan dom är här.
Nu sover pappa så gott igen bredvid mamma i min säng men snart vaknar han till igen med smärtorna! Mamma tar så bra hand om honom. Mina älskade föräldrar...JAG ÄLSKAR ER!
Det känns så gott att se hur mina tre underbara barn gör allt för mor och far så domska kunna känna sig hemma och känna sig älskade. Pappa orkar ju inte med massa strul! Man få läsa email som vissa skickar till mor och far och försöker smutskasta mig för dom, men men, dom känner er allt för väl efter era resorna hos dom, tyvärr! VÄX UPP nångång, det kommer ändå bli en sista gång, nån gång framöver! Alla ta vi det sista andetaget, som sagt...det som jag har bakom mig, det har ni framför er!!!!!
Än så länge så försöker vi tar oss på korta promenader men det är inte mycket, kanske 100 meter, sedan orkar han inte mer...!
Ha det så skönt alla och förlåt mina vännerna att jag inte hör av mig under denna tiden!
